Berlin 2019

Journalistlinjen – Ljungskile folkhögskola

De vita bussarna

 

Det är våren 1945. Tyskland bombas dag och natt. Andra världskriget går mot sitt slut. Svenska Röda Korset skickar iväg 36 vita militärbussar till Tyskland. Uppdraget är att rädda fångar från olika koncentrationsläger. Maurits Pergaments mor, Mirla Pergament, får plats på en av bussarna, utan att veta hur hennes liv ska komma att se ut eller vad som har hänt med hennes familj.

Nästa, Lund central! Nästa, Lund central” ropar den kvinnliga rösten ur högtalaren. På utsidan av tågfönstret rinner vattendropparna. Det är början av maj men valborgsvädret hänger kvar och vill inte släppa fram solen.

På ett kafé mittemot centralstationen i Lund träffar jag 73-årige Maurits Pergament, pensionerad musiker och marknadschef. Han har bott i Lund i över 30 år, men är född och uppvuxen i Malmö. För 74 år

Maurits Pergament berättar om föräldrarnas väg till Sverige. Foto: Shahd Saadaldeen

sedan, 1945, flyttade hans föräldrar till Sverige. Innan dess levde de ett småborgerligt judiskt liv med sin sjuårige son i staden Lodz i Polen. År 1939 bröt andra världskriget ut och tyskarna tog över Polen. Pappan Saul Pergament var tvungen att göra militärtjänst och lämnade sin familj kvar i Lodz. Ghettot började att byggas ut i staden och Mirla Pergament och hennes son blev fast där.  

– I ghettot var mammas uppgift att sy fallskärmar åt tyskarna, säger Maurits Pergament.

Maurits Pergaments storebror fick lära sig att vara försiktig. När han var ute och lekte var han alltid på sin vakt och beredd på att gömma sig om en Kapo skulle komma. En Kapo var en judisk fånge som arbetade som vakt åt nazisterna. Om Kapon fick syn på barnen,  skulle han ange dem till de tyska soldaterna.

– Vid ett tillfälle kom en Kapo och angav min bror. Han sa att fru Pergament hade en son som gömt sig under en av fallskärmarna. Tyskarna tog honom, satte honom på en lastbil och körde iväg. Sedan dess vet vi ingenting om honom, berättar Maurits Pergament.  

Innan räddningsaktionen var bussen militär sjuktransport i Sollefteå. Foto Shahd Saadaldeen

Mirla Pergament var bland de sista som transporterades från ghettot till andra läger i Tyskland. Först var hon på ett arbetsläger i Hamburg, där hon fick jobba under slavliknande förhållanden. Därefter transporterades hon till koncentrationslägret i Auschwitz och sist till Bergen Belsen, där hon slutligen blev befriad av engelsmännen.     

– Hon var som ett lik, berättar Maurits Pergaments.

Hon kom sedan till Belgien med de vita bussarna. Personalen på bussen frågade henne: ”vart vill du nu? Vill du åka till Polen, Tyskland, Israel, eller Amerika?”

Medan Mirla Pergament fortfarande var i lägret, hade hon hört talas om Sverige. Hon visste ingenting om landet och hade ingen familj eller vänner med sig. Ändå valde hon att åka dit. Efter en lång och riskabel resa, med bomber som slog ner nära bussen, anlände Mirla Pergament till Sverige. Hon blev placerad i ett flyktingläger i Ramlösa, utanför Helsingborg.

De vita bussarna anlände till Malmö Museum i slutet av april 1945. Flyktingarna fick under några månader bo på Malmöhus slott. Under dessa månader var huset stängt. Idag finns det en permanent utställning om de vita bussarna på museet och utanför står en av de vita bussarna. Räddningsaktion var ett svenskt samarbete med Norge och Danmark. Sverige fick förfrågan om att rädda norska och danska fångar ur de olika koncentrationslägren. Uppdraget organiserades av Röda Korset, där Folke Bernadotte var ledare för hela aktionen. Samuel Thelin, utställningsproducent på Malmö museer, har jobbat med utställningen av de vita bussarna de senaste åren, och han berättar att Folke Bernadotte var en viktig del i uppdraget.    

– Folke Bernadotte tillhörde den kungliga familjen och hade sitt namn och sina kontakter. Han förde samtal med Heinrich Himmler, chef för den hemliga polisen Gestapo och Tysklands utrikesminister, om hur de skulle kunna rädda de skandinaviska fångarna, säger Samuel Thelin.

Samtalen mellan Bernadotte och Himmler skedde bakom Adolf Hitlers rygg. Bernadotte föreslog att norrmännen och danskarna skulle flyttas till Sverige för internering, vilket Himmler inte gick med på. Till slut kom Himmler och Bernadotte överens om att Röda Korset skulle ge vård åt fångarna som finns på plats . Medan de sjuka, gamla och de gravida kvinnorna fick lämna Tyskland.   

För att räddningen skulle lyckas samarbetade Röda Korset med den svenska försvarsmakten. Militären bidrog med utrustning och personal som gick under Röda Korsets namn. Under våren 1945 har de 36 gröna militär bussar gjort sig redo att åka från Hässleholm i Skåne till Tyskland.

– Alla bussar körde ner till Malmö för att påbörja räddningsaktionen. Personalen hade med sig listor med namn, de visste var norrmännen och danskarna fanns, de visste exakt vad skulle man göra, berättar Samuel Thelin.

Men precis innan bussarna skulle åka iväg, fick buss personalen ett meddelande från Storbritannien : “Ni måste måla bussarna vita, för att vi bombar allting och speciellt gröna militärfordon”.

Efter meddelandet målades bussarna hastigt med vit färg med svenska flaggan på sidorna och ett rött kors på taket. Bussarna hade med sig allt från medicinsk hjälp till matpaket. När bussarna korsade den tyska gränsen och anlände till Sachsenhausen, ett av lägren som de skandinaviska fångarna satt i, kom ett viktigt besked från Himmler. Eftersom fångarna fortfarande var Tysklands fångar och inte fick lämna Tyskland, skulle personalen samla alla fångar i koncentrationslägret Neuengamme, utanför Hamburg. Där norrmännen och danskarna få bo.     

De vita bussarna ankommer till Malmö. Foto: Gullers, K W, DigitaltMuseum

Evakueringen av de skandinaviska fångarna satte igång. Bussarna körde mellan koncentrationslägren och Neuengamme. Efter ett tag blev det fullt i Neuengamme. Lägerchefen gav busspersonalen två val, antingen skulle de lämna lägret och avsluta räddningsaktionen eller så skulle de köra iväg de fångarna som inte var skandinaver och lämna dem på andra läger i landet.

Detta ställde personalen på de vita bussarna inför ett svårt dilemma. Nazisterna styrde fortfarande Tyskland och på bussarna satt gestapovakter med vapen. Det slutade med att bussarna fylldes med italienare, fransmän och tyska politiska fångar som kördes iväg till andra läger i landet.

– Himmler och Bernadotte träffades flera gånger, och varje gång fick Folke Bernadotte övertyga Himmler om att han skulle få rädda fler människor, säger Samuel Thelin.  

När alla skandinaver var samlade i Neuengamme åkte halva räddningsaktionen tillbaka till Sverige med de gamla, sjuka och gravida fångarna. Men behoven i lägret var oändligt, så det danska Röda Korset skickade fler bussar för att hjälpa till.

– Nu blev det en svensk-dansk räddningsaktion, men fortfarande under Folke Bernadottes ledning. Slutligen sade Himmler: Ta vem ni vill, ta hur många ni vill, berättar Samuel Thelin.

Klockan är nästan halv två på eftermiddagen. Kaféet som ligger mittemot centralstationen i Lund börjar bli fyllt av röster. Det doftar kaffe och nybakade bullar. Maurits Pergament tar en klunk av sitt kolsvarta kaffe och en liten bit av sin smörgås.

Maurits berättar att när andra världskriget var över, bestämde sig hans far för att åka tillbaka till Lodz för att återförenas med sin familj. I Lodz hittade han varken sin familj eller sina vänner. Det gick även rykten i staden om att det fanns vita bussar som räddade människor till Skandinavien.

Saul Pergament gjorde sig redo och åkte till Sverige. Och av en ren tillfällighet hamnade han i Ramlösa.

– De visste inte om varandras existens under krigets gång. Han åkte omkring i Sverige och frågade om någon visste var Fru Pergament var, och så småningom fick han ett tips om att hon bodde i Ramlösa, berättar Maurits Pergament

Efter sju år återförenades paret Pergament igen och återföreningen var säkerligen känslosam och en lättnad. Men under Maurits Pergaments uppväxt frågade han inte föräldrarna om deras känslor och upplevelser, eftersom det var smärtsamt att prata om det.

Idag finns det endast fem bussar kvar. Tre av dem skänktes till det svenska, danska och norska Röda Korset. De övriga två hittades senare och finns nu i Malmö Museum och på Yad Vashem museet i Jerusalem.

Shahd Saadaldeen
shahd.jl18@edu.ljungskile.org

 

Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2020 Berlin 2019

Tema av Anders Norén