Berlin 2019

Journalistlinjen – Ljungskile folkhögskola

Antisemitism då och nu

Michael Ben-Menachem var bara åtta gammal när han fick uppleva Förintelsen under andra världskriget. Judehat, glåpord, misshandel och mord. Trots att det var decennier sedan andra världskriget slutade så fortsätter hatet än idag mot judarna.

Det är måndag förmiddag strax innan lunch. En äldre man med huvudbonad på huvudet sitter på en stol i en sal på Ljungskiles folkhögskola och väntar in de studerande som ska lyssna på hans föreläsning. En föreläsning som handlar om hans uppväxt från ett barns perspektiv under andra världskriget.

När de studerande börjar att strömma in i salen reser Michael Ben-Menachem på sig och går fram till varenda en i salen, tar dem i hand, presenterar sig med sitt namn, och hälsar alla varmt välkomna.

Han missar ingen.

– För många år sedan var jag också lika liten som ni, inleder Michael Ben-Menachem sitt föredrag.

– Ett världskrig pågick men jag varken förstod eller visste så mycket om det. Jag var ju bara åtta år gammal.

Michael Ben-Menachem signerar sin bok Pojken med davidsstjärnan.

Den 80-årige Michael Ben-Menachem föddes i Budapest i Ungern. Han växte upp i en liten stad som heter Orosháza, som ligger i södra Ungern. Michael, som är utbildad psykolog, yrkesfotograf och konstnär, växte upp i en värld som präglades av krig och oroligheter i Europa. I den lilla staden drev hans pappa en bokhandeln där han sålde klippdockor som Michael och andra pojkar lekte med och som såg ut som soldater.

– Vi såg inte så mycket soldater och inte så mycket av kriget heller i södra Ungern. Jag lekte med de där papperssoldaterna, berättar Michael.

På 1940-talet bodde drygt 600 judar i den lilla staden Orosháza. Judarna var en minoritet i staden där han bodde tillsammans med sin mamma och pappa.

– En dag sa min mamma att jag inte fick gå ut och leka på gatan utan att ha en davidsstjärna på mina kläder. Jag fattade inte varför, men senare förstod jag att de ville hålla isär oss från de andra.

Han hade aldrig märkt av några motsättningar mellan den judiska och ungerska befolkningen. Men våren 1944 förändrades saker och ting. Han var åtta år och gick i andra klass i den judiska skolan.

– På väg hem från skolan var det två stora pojkar som tog tag i mig och kastade ner mig i ett djupt dike. Det fanns inga täckta avlopp i Orosháza på den tiden, så jag blev nedsölad och luktade illa och var jätteledsen. Det hände varenda dag den våren. De skrattade och kallade mig för smutsig jude, berättar Michael.

Efter  att Tyskland ockuperat Ungern i mars 1944 gick det fort. Judar förbjöds att ha vissa yrken och Michaels mamma, som var lärare, reste till Budapest för att omskola judiska kvinnor som hade förlorat sina arbeten.

– En dag kom pappa hem från affären och sa, jag vet inte hur jag ska berätta det här men det är en ny lag. Judar får inte åka tåg. Jag frågade självklart hur mamma skulle komma hem men det visste inte pappa. Och ingen av oss visste heller att vi aldrig skulle se henne mer, berättar Michael sorgset.

Krigets utbrott

Den 19 mars 1944 ockuperades Ungern av den tyska armén. Vid denna tidpunkt var Ungern det land i Europa som hade flest  judar i befolkningen.

Tillsammans med några medarbetare skickades SS-officeren Adolf Eichmann till Ungern för att organisera judarnas evakuering och transport till arbetsläger i Tyskland.

När Eichmann greps av Israel år 1961 fick han en fråga under rättegången hur det kändes, att skicka miljoner till döden, Eichmann svarade:

“Att döda en människa är mord men att mörda en miljon är statistik.”

Ghettot
Michael berättar för åhörarna hur han och hans pappa flyttades till ett ghetto som låg utanför staden. Men det var inget annat än ett uppsamlingsläger. Från ghettot transporterades judarna i godsvagnar som var gjord för sex hästar. Minst 60 personer trycktes i en enda vagn. Och därifrån forslades de ungerska judarna till olika arbetsläger i Tyskland och Österrike. Michael och hans pappa kom till ett Wien i arbetsläger.

Michael Ben-Menachems föräldrar

– Pappa jobbade under slavlika förhållanden och vi barn gick runt och tiggde vid kyrkogårdar. Värst var bristen på mat. Jag var alltid hungrig.
–  Ni anar inte hur de behandlade oss när det gällde mat. Jag förlorade alla mina tänder. Vi fick lite brunt vatten på morgonen, och äcklig soppa. Och på kvällen det bruna vattnet igen och det var allt, berättar han.

Varje dag flög det bombplan över staden, som släppte ner sina bomber. Under juldagen år 1944 höll det på att gå riktigt illa för Michael. Han sprang ner i ett av skyddsrummen och plötsligt small det till.

– Det är väldigt svårt att beskriva hur det känns när en bomb slår ner. Jag kände ett tryck i luften, en sprängande värk i huvudet och smaken av metall i munnen. Det var väldigt otäckt, berättar Michael

Mer än 30 personer befann sig i skyddsrummet när bomben träffade. Michael och ett barn till var de enda som klarade sig.

– Jag öppnade ögonen och tittade mig omkring, allt låg huller om buller, stora betongblock, betongspillror låg överallt och längst ner på golvet låg en avsliten arm, berättar Michael.

70 år har gått sedan andra världskrigets slut men hatet fortsätter en idag. Ett exempel på det är en brandattack som skedde för två år sen mot synagogan i Göteborg. Tre unga män försökte anlägga brand genom att kasta brinnande bensin mot parkerade bilar utanför synagogan i Göteborg. I lokalen befann sig minst 40 ungdomar men ingen kom till skada.

Niclas Davin, som är verksamhetschef i den judiska församlingen, tycker att domen kunde har varit hårdare.

– Den ena gärningsmannen blev utvisad, men jag kan inte förstå hur de andra två kunde få permanent uppehållstillstånd, säger Niclas Davin verksamhetschef i judiska församlingen.

Anledningen till attacken var USA:s beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad genom att flytta sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem.

De två statslösa palestinier, som kommer från Syrien beviljades ett permanent uppehållstillstånd som skyddsbehövande det vill säga att de inte kan utvisas på grund av krigssituationen i landet. De dömdes senare till två års fängelse, och den tredje mannen fick ett års fängelse och utvisning.

Men antisemitismen har blivit ett allvarligt problem i dagens Sverige.
I en del andra länder har man sett dödliga terrordåd och brandbomber som kastas mot judiska mål. På grund av alla hot som sker mot judar i världen, är det en process att komma in till Synagogan i Göteborg. En kopia på ditt pass skickas vidare till polisen och en säkerhetskontroll.

Men antisemitismen har väldigt djupa rötter och även många fördomar som kan spåras tusentals år tillbaka.

– Går man tillbaka i tiden så var det Judas som förrådde Jesus som själv var en jude, judarna anklagades för att ha dödat Jesus, berättar Niclas Davin.

Synagogan i Göteborg

Vad är Antisemitism?
Ordet antisemitism betyder fördomar och hat mot judar. Det handlar om negativa fientliga attityder och föreställningar, men också om handlingar som diskriminering och våld. Ett exempel är att judar i antisemitisk propaganda oftast besitta en enorm och mystisk makt och sägs styra världen genom hemliga konspirationer. Detta gör att antisemitism fungerar som en falsk förklaring till allt som hänt och händer i världen idag. Judar har på falska grunder beskyllts för att ligga bakom allt från dödliga epidemier, världskrig och ekonomiska kriser. En av de viktigaste antisemitiska källorna är de religiösa antijudiska idéer och traditioner som utvecklades av den kristna kyrkan. Kristendomen påstod sig ha ersatt judendomen och judarnas vägran att erkänna Jesus som Guds son skapade då ett problem för kyrkan och väckte ilska. En rad beskyllningar riktades mot judarna och en av de allvarligaste anklagelsen var att de skulle ha dödat Jesus. Då stiftade kyrkan antijudiska lagar i syfte att hålla isär kristna och judar. Men diskrimineringen av judar skulle även visa Guds bestraffning av de.

Klockan är 12:30 föreläsningen är slut. Senare på eftermiddagen träffar Michael en klass för fördjupning och tillfälle att ställa frågor. Men klassen vill hellre att han fortsätter berätta.

Michael börjar återigen med att hälsa på alla.

– Vad heter du?, frågar Michael.

– Jag heter Isak, svarar en studerande

– Vet du att Isak betyder skrattretande på hebreiska? säger Michael.

Här börjar Michael berätta om en kvinna vid namn Sara. I Gamla Testamentet var Sara  Abrahams hustru, som  90 år gammal födde hon honom en son.

– För visst var det lite komiskt för en så gammal kvinna att föda ett barn, säger Michael med ett leende på läpparna.
Alla i salen börjar skratta.

Krigets slut
När kriget upphörde 1945  tog sig Michael tillbaka till Ungern, och 20 år senare flyttade han till Sverige där han träffade sin fru Elinor.

En studerande ställer en sista fråga till Michael om han har en tatuering?

Han blir tyst och tittar ner. Några sekunder senare tittar han upp igen med sorgsna ögon.

– Svaret på din fråga är nej jag har ingen tatuering. I Ungern så brydde de sig inte om det, vi hade inte ens fångkläder, berättar Michael.

–  Vet ni varför de tatuerade judarna? frågar Michael.

Ingen vet varför, eller så vågar ingen svara av rädsla att såra honom.

–  Det var tyskarnas barbariska sida. De ville ta bort vår identitet.  Vi skulle bara vara en siffra i mängden. Det är väldigt viktigt med namn och de ville ta ifrån oss vår identitet. Vi skulle bara vara en siffra, B40 eller B50,  ett nummer där vi inte existerade längre som en person. Det är därför jag vill lära mig allas namn och har då därför gått fram till varenda en och hälsat, avslutar Michael Ben-Menachem.

 

Sarah Holmqvist
sarah.jl18@edu.ljungskile.org

Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2020 Berlin 2019

Tema av Anders Norén