Berlin 2019

Journalistlinjen – Ljungskile folkhögskola

Klubben som föll med muren

Maj, 1988. Laget har precis lyft pokalen som vinnare av den högsta divisionen i Östtyskland, DDR-Oberliga. De var störst och bäst, men de var inte vackrast. När Berlinmuren föll året efter väntade en helt ny verklighet för de tiofaldiga mästarna, Berliner FC Dynamo.

Alla fotbollslag har en historia, men frågan är om inte historien om fotbollslaget från Hohenschönhausen är unik. BFC Dynamo, som laget i folkmun kallas för, grundades i januari 1966. Som hedersordförande valdes Erich Mielke, mer känd som chef för den östtyska säkerhetspolisen, Stasi. Det sägs att det fanns en vilja hos DDR-regimen att få fram ett Östtyskt superlag. Och bara tolv år efter att klubben grundades stod de som segrare i den högsta divisionen.

“Min farfar var Nazi, min pappa var Stasi, jag är Dynamo.” Kampsången som än idag ekar på klubbens matcher är kontroversiell och klubbens historia är svår att bortse från. Var klubbens titlar verkligen ärligt vunna? De tio titlarna var omgärdade av rykten om köpta domare som gav laget enorma fördelar, konstiga spelarövergångar och om ekonomiskt lurendrejeri.

Jirka Grahl var i tonåren under BFC Dynamos glansdagar. Väggarna på hans kontor på tidningen Neues Deutschland är täckta av gamla tidningsurklipp. Han hejdar mig när jag är på väg att sätta mig på en stol bredvid hans skrivbord och pekar på ett specifikt urklipp som sitter på väggen ovanför hans dator.

– Jag tror att den här är från mars 1986. BFC Dynamo mötte Dynamo Leipzig som var deras största utmanare till titeln. Leipzig hade ledningen med 1-0 i den 94:e minuten. Helt plötsligt föll anfallaren i BFC i offensivt straffområde, till synes helt utan kontakt. Men domaren blåste straff och matchen slutade 1-1. BFC Dynamo vann sedan titeln, bara två poäng före Dynamo Leipzig, säger han.

Berliner FC Dynamo – Lokomotiv Leipzig 1986. Foto: Neues Deutschland

Händelsen kallas idag för “Skammens straffspark i Leipzig” och man kan nästan se på Jirka hur upprörd han blir av bara tanken på den situationen.

– Min pappa var BFC-supporter men jag och många av mina vänner började därefter att hålla på andra lag. Den straffen är det mest konkreta exemplet på makten som Stasi hade över fotbollen i Östtyskland, säger Jirka Grahl.

BFC Dynamo var Stasis lag och Erich Mielke gjorde allt i hans makt för att laget skulle bli bäst. Om det var lagligt eller inte spelade inte så stor roll.

– Allt från domare som dömde till deras fördel till spelare från andra klubbar som helt plötsligt spelade för BFC Dynamo. Jag minns hur alla tyckte att det var konstigt men det fanns väl inte så mycket att göra, säger Jirka Grahl.

Klubbens supporterkultur och deras politiska kopplingar är något som återkommer i många berättelser om klubben, det går inte att komma ifrån. Tuffa, hänsynslösa, skinheads, huliganer. De fyra orden är de som oftast används för att beskriva BFC Dynamos fans. Julian Graeber jobbar som sportjournalist på Tagesspiegel. Han jobbade tidigare på en mindre tidning och hans främsta fokus då var BFC Dynamo. Jag träffar Julian utanför klubbens arena, Friedrich-Jahn Ludwig Sportpark. En arena som Julian varit på många gånger, men under de senaste åren har det blivit allt mer sällan.

– Jag var nästan på varje match här under tre års tid, men nu går jag aldrig hit längre. Jag får en olustig känsla i hela kroppen. Jag har aldrig blivit attackerad men jag känner mig inte trygg när jag är på plats. Det är något som skrämmer mig med supportrarna, säger han.

Julian besöker sällan Friedrich-Jahn Ludwig Sportpark nuförtiden. Han känner sig inte trygg på läktaren när BFC spelar.

Det tyska fotbollsförbundet delar in huliganer i tre kategorier, A, B och C. A är den mildaste graden och C är den värsta. BFC Dynamo har idag en ganska liten supporterskara med ett publiksnitt på mellan 800 och 1 000 åskådare på sina hemmamatcher. Men, de har 101 kategori C huliganer. Det kan jämföras med Union Berlin som har en betydligt större fanskara och ett publiksnitt på 20 000 åskådare. De har endast 48 kategori C-huliganer.

– Jag kan inte säga säkert att det är många nazister bland deras supportrar, men det finns absolut en del fans här med sådana sympatier. Det har hänt att de sjunger Hitler-ramsor och det är många skinheads i deras klack, säger Julian Graeber.

Julian berättar att BFC Dynamo är en klubb som är svår att få kontakt med. Deras historia är något de absolut inte vill prata om och om något aktuellt händer är det locket på från klubbens sida.

– Bara för någon vecka sedan stängde klubben av två spelare. När jag ringde och skulle fråga om varför så lade deras medieansvarig på luren innan jag ens hunnit fråga. Det blir svårt för dig att få kontakt med någon aktiv inom klubben. Du skulle skrivit om Union Berlin istället, säger Julian Graeber och skrattar.

BFC Dynamo har dåligt rykte. Inte bara i Berlin utan i hela Tyskland. Alla känner till klubbens historia och vet vilka fördelar de fick när de var mästare. Nu huserar klubben i landets fjärde högsta liga, Regionalliga Nordost. En helt annan verklighet jämfört med klubbens glansdagar.

Jan-Claudius Thiele har följt klubben sedan början av 80-talet. Vi träffas på en sportbar i stadsdelen Wedding. Jag möts av ett moln av cigarettrök och lukten därinne är en blandning av öl, svett och rök. Precis när jag sätter mig ner bredvid Jan-Claudius gör BFC Dynamos ärkerival Union Berlin 2-0 mot Hamburg i kampen om uppflyttning till Bundesliga, Tysklands högsta division.

– Fan också! Vi hatar Union. De är så äckliga, säger Jan-Claudius Thiele.

Vi är inte ensamma på sportbaren, långt ifrån. Jan-Claudius sitter tillsammans med fyra andra män vid ett bord. Alla ser lika besvikna ut efter Union Berlins 2-0 mål. De andra männen vid bordet har rakade huvuden och deras bara armar är täckta av tatueringar.

– Kom, vi sätter oss vid ett annat bord. Jag vet inte om de är lika intresserade av att prata med dig som jag är, säger Jan-Claudius.

Jan-Claudius har följt sitt BFC Dynamo i över 30 år och är till skillnad från många andra anhängare till klubben pratglad och vänlig.

Han har en svensk fru och pendlar mellan Malmö och Berlin, så det har inte varit lätt att boka in ett möte med honom. Men till skillnad från någon aktiv i klubben, tar han sig tid att prata med mig.

– Jag tror att jag var 15 år när jag följde med på den första bortamatchen. Jag hade en kompis som var med i deras huligangrupp och han tog med mig till en match. Jag har alltid älskat fotboll och tänkte varför inte? Det blev slagsmål efter matchen mot det andra lagets huliganer och vi vann stort. Adrenalinet och gemenskapen var nog det som fick mig att fastna, säger Jan-Claudius.

När Erich Mielke och Stasi kommer på tal bekräftar han alla teorier och rykten som finns. Det är inte något som han eller andra BFC Dynamo supportrar förnekar.

– Erich Mielke gjorde i stort sett vad han ville. Det vet alla om, så varför ska vi förneka det? Det blev svårt för oss som klubb att vara kvar på den nivån vi hade när muren föll. Mycket av det berodde nog på den hjälp klubben fick av Stasi, säger Jan Claudius.

Sorlet omkring oss tystnar när jag frågar om supportrarnas koppling till nazismen och jag känner hur Jan-Claudius vänners blickar direkt vänds mot mig. Jag känner hur nervositeten gör sig påmind och undrar om jag kanske pratar lite för högt. Men trots detta svarar han mer än gärna på mina frågor om ämnet, bland annat om Hitler ramsor och bananer som kastats mot mörkhyade spelare.

– Vi har haft många väldigt duktiga mörkhyade spelare genom åren. Skillnaden mellan de vita och de mörkhyade är att de mörkhyade spelarna snabbare får hat riktat mot sig när det går dåligt. Jag är ju själv mörkhyad och sådant beteende som du nämner fördömer jag och det vet de BFC-supportrar som står mig nära om. Men jag kan inte förneka att sådana incidenter har inträffat och det är tråkigt. Politik och fotboll hör inte ihop, så är det bara, säger Jan-Cladius.

”2006 blev en kompis till mig blev skjuten till döds under ett huliganbråk.”

– Jan-Claudius Thiele

Nuförtiden är han inte lika aktiv som förr, mycket på grund av att han har sin familj i Sverige och att han vill vara en bra pappa till sin dotter. Men det finns också en annan anledning till att hans intresse för huliganismen har avtagit.

– 2006 blev en kompis till mig skjuten till döds under ett bråk med en huligangrupp. Han var inte ens en huligan utan han hade helt enkelt hamnat på fel plats vid fel tillfälle. Det var otroligt tragiskt och jag kan tänka på det än idag, säger han.

Men att stötta BFC Dynamo är något han kommer att göra till sin död, det är han säker på. Och huliganismen kommer han alltid att ha kopplingar till. Han har många kompisar kvar där och den har varit en stor del av hans liv.

Jag säger hejdå till hans mindre välkomnande vänner och tackar sedan Jan-Claudius för en trevlig pratstund innan jag beger mig mot utgången, nästan chockad av hans öppenhet.

Negativitet är något som omgärdar klubben. Men om det är något positivt som lyfts fram i Berlin så är det BFC:s ungdomsverksamhet. Det är också något som genererar mycket volontärarbete och engagemang. Kanske är detta ett steg i rätt riktning för att stärka klubbens rykte. Jag får efter många försök tag i numret till chefen för klubbens ungdomsakademi, Jürgen Kayser.

En av de konstgräsplaner som BFC Dynamos ungdomar tränar på.

Full av förtröstan knappar jag in numret på min telefon för att ringa Jürgen. Efter två misslyckade försök svarar han till slut. När jag berättat vem jag är och varför jag vill prata med honom så tackar han för mitt intresse för klubben och deras ungdomsverksamhet, men han är inte intresserad av att prata med media. Mina förväntningar på att få kontakt med någon inom klubben får sig en sista smäll och jag känner mig besegrad. Julian hade nog rätt konstaterar jag när jag lägger ifrån mig telefonen.

BFC Dynamo var Östtysklands främsta lag. De spelade på de största arenorna i Europa och de engagerade tusentals människor. Men nuförtiden är BFC Dynamo en klubb som många utanför Tyskland inte vet existerar. Kanske finns det ambitioner från klubbens sida att sudda ut det dåliga ryktet som Erich Mielke och hans Stasi lämnat efter sig. Kanske vill de på lång sikt nå den absoluta toppen igen. Men efter allt jag sett och hört under min vecka i Berlin är min slutsats att: tyvärr BFC Dynamo, er klubb föll tillsammans med Berlinmuren.

Marcus Eriksson
marcus.jl18@edu.ljungskile.org

Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2020 Berlin 2019

Tema av Anders Norén