Berlin 2019

Journalistlinjen - Ljungskile folkhögskola

Till Sverige!

Jobbet, kärleken och längtan efter något nytt lockar tyskar norrut

Kärleken, karriären eller en allmän hemifrånlängtan. Anledningarna att flytta utomlands är många. Rent geografiskt är det inte så långt mellan Sverige och Tyskland, men det finns ändå skillnader länderna emellan.

Kyrkan är täckt av en blå presenning. ­Plasten fördärvar åtminstone till viss del intrycket av anrik gudstjänstlokal, men det är väl nödvändigt att reparera för att kunna bevara. Den blå färgen återkommer även inne i kyrkan, där orgeln är inbäddad i ett blått täcke. Men den ska inte repareras, bara skyddas mot damm.

Lokalen luktar stearin och psalm­böcker. En ung man på främsta bänkraden för samman händerna och sänker huvudet i förberedelse inför det kommande fram­trädandet. Han är klädd i sjömansskjorta. Det är även de flesta övriga som sitter i de båda bänkarna längst fram i kyrkan. Snart är det dags för dem att ta ton och deras sånger är mestadels på engelska, till skillnad från psalmerna i den tyska psalmboken.

Pianisten övar. Samma musikslinga ­letar sig gång på gång ut bland gudstjänst­besökarna och blandas med deras skratt och med smällarna varje gång ­dörrarna öppnas och stängs och en liten aning aprilsol ­slinker in tillsammans med folk som kommer i ­sista stund. Ännu är det några minuter kvar innan gudstjänsten i Christinae kyrka, ­eller Tyska kyrkan som den också kallas, ska börja. Ännu har gudstjänstbesökarna lite tid att omfamna varandra och skoja och skratta innan det är dags att ikläda sig stillhet, allvar och värdig­het. Ännu dröjer det innan den nästan 400-­åriga traditionen att fira gudstjänst här ska genomföras än en gång.

Kvart i elva. Snart ringer Christinae kyrkas klockor än en gång till gudstjänst.

Med metallisk klang, ett ljud som får det att verka som att hela kyrkan är innesluten i en klocka, inleds gudstjänsten. Efter att körledaren rättat till frisyren på en av sångarna, tar de 13 medlemmarna i Göteborgs gosskör plats och börjar sjunga. Efter sången fylls lokalen av en blandning av ­prästens mikrofon­ekande stämma och för­samlingens mummel i en tacksägelsebön.

I postludiet återkommer musikslingan som spelades upprepade gånger innan gudstjänsten. Även sorlet återuppstår så småningom. Besökarna förflyttar sig till den bakre delen av kyrkan, där bröd, pålägg, te och kaffe snart kommer på ­borden. Den här stunden är en viktig del av kyrko­besöket för Linda Eriksson. Hon flyttade till Sverige från München för 40 år sedan.

– Det är gemenskap. Man pratar tyska med damerna. Och så är det lite sammankomster med kaffe och något litet till och alltid hittar man någon att prata med, säger hon.

Just kaffet är något hon har vant sig vid i Sverige. Numera tar hon svenskt kaffe med sig när hon åker till Tyskland. Där­emot saknar hon fortfarande det tyska brödet.

  Jag är van vid detta. Det är samma som att när jag kom till Sverige var jag van vid brödet. Så det har ingenting med ­Rasismus att göra, säger hon och skrattar.

Roland Haase och Wolfgang Ahrendt pratar om högt och lågt vid kyrkkaffet. De har båda lagt märke till skillnader mellan Sverige och Tyskland, inte minst vad gäller hur det fungerar på arbetsplatsen. Wolfgang Ahrendt tycker att det personliga ansvaret är mindre och tilltron till rutiner större på svenska arbetsplatser än på tyska.

– Det kan vara skönt att inte vara så konflikt­driven, men samtidigt är det ju också så att om det finns konflikter – det finns det ju också här – då slätar man gärna över dem. Istället för att säga ”vi har inte kommit fram till någonting”, säger man ”då säger vi så”, säger Wolfgang Ahrendt.

Något som Roland Haase upplever som positivt i Sverige är att det på många arbets­platser finns utvecklingsdagar, då de anställda får möjlighet att göra sina röster hörda.

– Jag tycker att innehållet i sig inte är så avgörande, men att det är bra att man träffas, att alla kan vara delaktiga, alla kan säga vad de tycker. Det är bra. Det är bra för arbetsnöjdheten, säger han.

De är båda överens om att det på svenska arbetsplatser finns en strävan ­efter kon­sensus. Detta är något som även kommunikations­vetaren Helen Rennie-­Smith framhåller. En stor skillnad länderna emellan är enligt henne att det i Sverige finns en vilja att alla ska ha samma rättigheter medan det i Tyskland finns en beundran för framgång.

– I Sverige ser vi mer till det kollektiva, det allmänna goda. I Tyskland ser man upp till dem det går bra för, säger hon.

Hennes teori är att den skillnaden beror på att Tyskland till skillnad från ­Sverige har varit ett feodalsamhälle. De svenska bönderna ägde varsin mindre jordlott. Det innebar å ena sidan att de inte stod under en auktoritär feodalherre, men å andra sidan var de tvungna att hjälpas åt för att inte gå under när tiderna blev hårda.

– Man var så utsatt att man var tvungen att samarbeta för att klara sig, säger hon.

Några dagar senare och ett antal kilometer norrut sitter Claudia Asp på en altan och ser ut över vattnet. Solen som hälsade Ljungskile god morgon har nu gömt sig bakom en massiv molnmassa, men trots det är det här en av hennes absoluta favorit­utsikter. Hon kom hit från Hamburg för tolv år sedan och även om det finns en del hon saknar med Tyskland, till exempel pubkulturen, att kunna träffa vänner på ett spontant sätt, trivs hon i Sverige.

– Det är något som är lite synd men ingen anledning att flytta härifrån eller så. Annars kolla bara, vilket ställe! Man kan segla, man kan vandra, man kan cykla, säger hon.

Det var kärleken som förde henne till ­Sverige. När hon och maken Staffan först ­träffades genom hennes jobb på båtmässan i Hamburg, hade båda småbarn och det var inte rätt läge att inleda ett förhållande. De tog vad hon kallar en Vernunftspaus, när de vägde för- och nackdelar med att slå sina påsar ihop.  Kärleken övervann alla ­hinder och hon gjorde slag i saken och flyttade hit, vilket hon inte ångrar. Därmed inte sagt att allt har varit enkelt. Förutom att hon upplever vårdsystemet som lång­sammare än det tyska, har hon stött på en del fördomar, riktade både mot henne själv och mot barnen. Det har varit fråga både om kommentarer om att hon inte skulle förstå det svenska samhället och om glåpord. Hennes önskan är ett samhälle där alla är välkomna, sådant som hon upplevde klimatet i Hamburg.

– Man är öppen för alla, alltså för varann. Det är inte ”Vi är bättre än ni”. Det finns inte ens något vi och ni. Jag har ­aldrig upplevt det tidigare, men här upplever jag det. Och det är någonting jag inte gillar, säger hon.

Ett avlägset åskmuller når fram till ­altanen. Marken nedanför suger girigt åt sig de glesa regndroppar som börjar falla. April har varit torr och solig, perfekt för att sitta ute och umgås i solen. Att svenskarna inte behöver någon direkt orsak att ta en kaffepaus är något Claudia Asp uppskattar. Hon tror att arbetet blir mer effektivt om det avsätts tid för avkoppling.

– Den här fikakulturen säger väldigt mycket om en svensk mentalitet, att ­njuta av det här momentet. Alltså, det är också ­viktigt att fika. Det är också viktigt, att sitta bara – och prata, umgås. I Tyskland gör vi inte någonting bara för att göra. Man gör någonting för att. Och det här ”för att” finns inte i Sverige, säger hon.

Det är fredagskväll. Kyrkan är fort­farande klädd och i blått och under de senaste dag­arna har även syrenknopparna utanför börjat anta en liknande nyans. Massor av människor skyndar förbi kyrkan på väg att fira in helgen. Men vissa går in. Deras kväll ska ägnas åt improvisationsteater.

– Svenskar kommer tidigare än tyskar. Det är en skillnad, säger Jana Marie Jünger.

Hon är tillsammans med Tim Lukas ­Eggers ledare för kvällens teaterträff. Trots att klockan redan är över 19 och alla ­borde vara på plats, är det fortfarande några personer till som väntas komma. Så de passar på att slå sig ned i församlingssalen och småprata lite. På en av väggarna finns en sol vars strålar består av gula och orangefärgade pappersremsor som alla är försedda med namn. På pappersrundeln i mitten står orden ”Das sind unsere Kinder”, detta är barnen i församlingen. Det här är ett rum där människor i alla åldrar är välkomna.

Jana Marie Jüngers kommentar om att passa tider var halvt om halvt ett skämt, men ett visst mått av sanning låg bakom den. Under de månader hon bott i Sverige har hon upplevt en skillnad i mentalitet i jämförelse med Tyskland.

– Det är inte så farligt om du kommer lite för sent här i Sverige. Till exempel om du kommer kanske fem minuter för sent till gudstjänst, bryr sig ingen om det. Det gör inget. Men om du kommer för sent i Tyskland, kollar alla och säger: ”Hur kan du komma fem minuter för sent? Det går absolut inte!”, säger hon.

Även Tim Lukas Eggers tycker att de ­största skillnaderna mellan de båda länderna ­ligger i människors attityd och inställningar. Han upplever att många i Tyskland är mer konservativa.

– I Tyskland tycker många att det är okej att vara homo­sexuell, men de säger inte att de vill att de har samma rättig­heter. De är inte så aktiva för de människornas rättigheter. Och det är annorlunda i Sverige, tror jag, säger Tim ­Lukas Eggers.

Han ville tillbringa ett år utom­lands efter att ha gått ut skolan och eftersom familjen ofta semestrat i Sverige, blev det hit han flyttade. Nu är han volontär i ­Tyska kyrkan. Språket har varit en utmaning, men han har trivts och inte mött några direkta fördomar.

Halt die Klappe! Jana Marie Jünger och Tim Lukas Eggers ger varandra svar på tal i en improscen.

Runt en kvart senare är teater­gruppen fulltalig. Snart står sex personer. De ställer sig i ring och uppvärmningen börjar. Stora rörelser. Små rörelser. Snurrande rörelser. Armar uppåt sträck! Händerna mot tårna. Klappa höger. Klappa vänster. Gör inte fel. Då blir straffet att säga ”I´m so sexy” och springa ett varv runt ringen. Men det som ropas är ofta istället ”Scheiße” eller det inter­nationellt mer gångbara ”fuck”.

Efter det följer en rad olika övningar. Tim Lukas Eggers hämtar ett snöre och ett par glasspinnar, ovanligt mycket rekvisita för att platsa på en improscen. Grodor förvandlas till prinsar. En mustaschprydd herre blir utvald att spela den kom­binerade rollen Rödluvans mormor och vargen. Drei. Zwei. Einz. Och scenen är slut.

  

Frida Andersson JL18
frida.jl18@ljungskile.org

Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2020 Berlin 2019

Tema av Anders Norén