Etikettarkiv: Ljungskile Folkhögskola

Livet som pendlande student

Ljungskile folkhögskola ligger uppe på kullen i samhället Ljungskile i Uddevalla kommun. De studerande på skolan kan välja mellan att antingen bo på internatet eller att inte göra det. För de som inte bor på skolan blir det till att pendla.

När jag googlade runt på olika journalistutbildningar i landet så kom jag in på en skola som jag inte hört talas om förut, som låg på ett ställe som jag inte hört talas om förut. Efter att jag kollat vägbeskrivningen på Google Maps, som visade att det skulle ta mig 1 timme och 25 minuter att ta mig till skolan, tänkte jag – äh, vi kör! Det blir bra, det tar inte så lång tid och då kan man läsa eller göra skolarbete på bussen eller tåget. Eller så kan man bara sitta och vara själv med sina tankar lite, något som lockade extremt mycket efter att ha varit mammaledig åren innan. Perfekt tänkte jag, och sökte till Ljungskile folkhögskola!

Västtrafiks bussar. Runt om i centrala Göteborg syns Västtrafiks blå bussar rulla fram. Foto: Nenne Hagman

Sagt och gjort, jag kom in och rätt som det var stod jag där och färdades mellan olika busshållplatser, i ur och skur. Några dagar var jag så avslappnad att jag var nära att somna på bussens mjuka säten. Andra hade jag hjärtat i halsgropen och stresspåslag när jag kutade mellan bussarna. Dels på grund av Västtrafiks förseningar OCH tidigare avgångar, dels på grund av min egen tidsoptimism.

Västtrafik To Go. Västtrafiks reseapp där man bland annat kan köpa biljett för både bussar, tåg och spårvagn. Foto: Jenny Landström

Spola fram till nutid, i ett väldigt blött och tråkigt januari, och jag sitter och skruvar på en bilnyckel i handen. Ja, trots bekvämligheten och studiemöjligheterna på kollektivtrafikens säte så vann till slut friheten med att ha en bil och kunna kontrollera min tid bättre.
Men det måste vara dyrare med bil tänker ni – njao, att äga en bil i sig med alla kostnader som försäkring och skatt gör ju självklart att det är billigare att köpa sig ett 30 dagars periodkort på Västtrafik för 1 365 kronor som student. Notera att priset gäller i skrivande stund och kan ha ändrats när ni läser, då Västtrafik fortsätter att höja sina biljettpriser. Men om man tänker bensin vs biljett så verkar det som att det går relativt jämt ut på den fronten. Men the jury is still out on that one.
Okej, men miljömässigt är det ju bättre att åka kollektivt än att ännu en person sätter sig i en bil och sprutar ut koldioxid och på så sätt bidrar till växthuseffekten. Ja, ni har helt rätt. Det är ett väldigt själviskt beslut som har gjort att jag nu har bytt ut buss 841 mot en röd Skoda. Jag tänker inte argumentera mot det för jag håller helt med.

Om man väljer att pendla och hur man väljer att pendla är något som alla får svara för själva. Jag själv har nu skrivit på ett leasingkontrakt på tre år. Tre år där jag kan utnyttja min frihet och lättare kunna åka och hälsa på familj och vänner. Efter de åren säger jag hejdå till den röda Skodan och kommer återigen ta plats på de blå sätena på Västtrafiks bussar.

Jenny Landström
jenny.jl19@edu.ljungskile.org

Från Damaskus till Ljungskile: En resa mot frihet

Mahmoud Aldoboush, Zaher Hamadah och Homam Hamadeh om resan från Syrien. Foto: Elin Stadenberg.

Det finns de som har rest långt hemifrån till Ljungskile folkhögskola. Tre vänner berättar hur de vandrat, åkt buss, tåg och båt genom hela Europa för att ta sig dit de är idag.

Mahmoud Aldoboush, Zaher Hamadah och Homam Hamadeh går kursen Språksam på Ljungskile folkhögskola. Idag bor de i Uddevalla, men vännerna har en lång resväg bakom sig. Den startade i Syrien år 2015. Då var de bara 17,18 år. 

– Vi kände oss tvungna att flytta, annars hade vi hamnat i militären och på grund av kriget så är det ingen som vet när vi hade kommit därifrån, säger Mahmoud Aldoboush. 

Alla är överens om att det svåraste var att lämna sina familjer och starta ett helt nytt liv på egna ben. Men trots det stora beslutet så tog det bara en vecka för Zaher Hamadah att ta första steget ut från Syrien. Bokstavligen. Han vandrade nämligen 240 kilometer genom skogen för att ta sig till Serbien. Efter ytterligare några veckor kom Mahmoud Aldoboush och Homam Hamadeh efter och med buss, tåg och båt tog de sig upp till Sverige. 

– Vi var 45 personer i en jätteliten båt mellan Turkiet och Grekland. Folk satt på golvet, det var en farlig resa, säger Mahmoud Aldoboush. 

Väl på centralstationen i Malmö sökte killarna upp Migrationsverket och fick komma till ett flyktingläger i Simrishamn. Där bodde de i ett år innan de blev förflyttade. 

Enligt vännerna har det tagit nästan tre år att komma in i det svenska samhället och det är först nu när de lärt sig språket som de börjar att trivas. Alla har uppehållstillstånd på två år men de hoppas att det ska bli längre. 

– Det skulle inte vara lätt att flytta igen, säger Zaher Hamadah

– Nej det går inte, då måste vi börja om från början, säger Homam Hamadeh. 

I framtiden har alla drömmar om universitetsstudier. Mahmoud Aldoboush vill utbilda sig inom hotell och restaurang och Homam Hamadeh vill bli ingenjör.

– Jag kommer att fortsätta att studera svenska men senare vill jag läsa till advokat eller kanske ekonomi, säger Zaher Hamadah. 

Drömmarna fanns redan i Syrien, men det är först här i Sverige som de känns möjliga att förverkliga.

– I Sverige kan man göra allt man vill så länge man kämpar, ingenting är omöjligt här, säger Mahmoud Aldoboush.

Elin Stadenberg
elin.jl19@edu.ljungskile.org

En folkhögskola i tiden

B.-M. Hellerstedt grundade Ljungskile Folkhögskola.
Foto: Gabriella Silfverhielm Gren

Det har snart gått hundra år sedan Ljungskile Folkhögskola grundades, då under namnet Västkustens Ungdomsskola, och mycket har hänt sedan dess. Många är de elever som gått omkring i skolans byggnader och korridorer.

Året var 1923 och skolbyggnaden var minst sagt småskalig jämfört med dagens folkhögskola. Den var då inte heller belägen på samma plats, utan på Restenäs. Lokalen som då nyttjades som klassrum var tidigare en officersmäss. När de första eleverna klev in på skolan var den ännu inte helt färdigställd. Både lärare och rektor var insatta i processen – grundligt. De tog i med spadtag och skottkärra!

Grundarna till skolan var paret Birger-Magnus och Märta Hellerstedt samt den ryktbare riksdagsmannen tillika agronomen Waldemar Svensson, även känd som “Svensson i Ljungskile” eller enbart kallad ”Ljungskile”, vilket han blev så gott som rikskänd för.
B-M Hellerstedt var inte bara en av grundarna utan även rektor mellan åren 1923-57.
Två år efter invigningen flyttades skolan istället till en herrgård i Gläborg, men verksamheten tvingades flytta efter dryga tre år, eftersom det uppstod problem med syretillförseln i lokalerna.

Det var 1928 som skolverksamheten blev flyttad till Ljungskile. Den första byggnaden som kom att användas som skolhus var Västkustgården som invigdes året därpå, där bland annat matsal, konferensanläggning och rum finns idag.

I ett samtal med en tidigare elev fick jag som ny studerande en inblick i hur det var att gå på Ljungskile Folkhögskola på 1960-talet. Berit Andersson, som läste allmän linje med naturinriktning här åren 1966-68, bodde i ett av rummen på Västkustgården. Hon minns mycket väl sin första dag som studerande på folkhögskolan och att den var fylld med förväntan, nervositet och spänning. Hon berättar att hon strax efter att hon klivit av tåget och ställt sig på perrongen nere i Ljungskile centrum blivit mött av både taxi (som skulle köra elevernas väskor) och hästekipage.

– Det var Waldemar Svenssons häst, säger Berit och berättar vidare:

– Han bodde ju inte långt från skolan.

När hon blickar tillbaka på folkhögskoletiden känner hon stor tacksamhet och beskriver att hon minns den fina gemenskapen och att helhetsintrycket av allt som hade med det att göra verkligen berikat hennes liv.
Utanför kursdeltagandet och de ämnen som hörde till så var hon med i ‘Lilla kören’ som leddes av musikläraren Gunnar Eriksson.

– Hans fru hade vi som lärare i kemi, nämner hon sedan.

Waldemar Svensson, som verkade som lärare på skolan, minns hon med värme – liksom alla de minnen hon har från studietiden här.

Berit var hemmahörande på Öckerö i Göteborgs skärgård. Andra elever kommer från olika delar av Sverige och världen. Trots att fem årtionden har gått sedan Berit gick här söker sig nya förväntansfulla elever hit från när och fjärran.

Gabriella Silfverhielm Gren
gabriella.jl19@edu.ljungskile.org

Trots skriande behov – linjen läggs ner

Kajakpaddling är en av aktiviteterna som eleverna på fritidsledarutbildningen har gjort. Foto: Johannes Adolfsson

Fritidsledarutbildningen på Ljungskile folkhögskola ska läggas ner efter 40 år av verksamhet på skolan. Katarina Petersén Nielsen, föreståndare på fritidsledarlinjen, tycker att beslutet är tragiskt.

– Behovet av fritidsledare är stort i Sverige och ungefär 97% får jobb efter utbildning. 

Fritidsledarutbildningen ska läggas ner nästa år efter att ha funnits i 40 år på Ljungskile folkhögskola. I Sverige finns det 21 skolor som erbjuder fritidsledarutbildning och ansökningssiffrorna sjunker för varje år trots att behovet av fritidsledare ökar. Förra årets avgångsklass på Ljungskile folkhögskola bestod av sex elever. Att utbildningen ska läggas ner är ett stryrelsebeslut och grundar sig i att ekonomin inte går ihop eftersom det finns för få elever. 

Katarina Petersén Nielsen har jobbat fyra år på skolan och under de åren har hon varit föreståndare på fritidsledarutbildningen. 

Katarina Petersén Nielsen tycker att det är tragiskt att linjen läggs ner. Foto: Vilja Ågren

– Jag är väldigt glad att mina första år som lärare har varit på denna utbildning. Det är tragiskt att den läggs ner eftersom det finns ett så stort behov av fritidsledare, säger Katarina Petersén Nielsen.

Hon berättar att det är en bred linje där man lär sig väldigt mycket och chanserna att få jobb är stora, 97% av alla elever i Sverige får jobb efter sin utbildning. På linjen lär sig eleverna hur dem ska jobba med både barn och pensionärer.  

– Tanken är att kunna skänka livskvalité till den som behöver det, oavsett ålder, säger Katarina Petersén Nielsen.

Elsa Corneliusson tycker det är en rolig linje där hon lärt sig mycket. Foto: Vilja Ågren

Elsa Corneliusson är elev på fritidsledarlinjen och har ett år kvar av den tvååriga utbildningen. Hon tycker att det är väldigt tråkigt att linjen ska stänga ner. 

– Det är en rolig linje där jag har lärt mig mycket. Man får mycket kunskap som man sedan får chans att utöva i olika praktiska moment, säger Elsa Corneliusson.

Hon berättar att de får lära sig mycket pedagogik, olika ledarskapstekniker och får verktyg för att hantera ungdomar med speciella behov. Denna veckan ska eleverna åka på en vandring och under året gör dem flera friluftsaktiviteter, som att åka skidor. Elsa Corneliusson vill jobba med ungdomar på en fritidsgård efter hon avslutat sin utbildning. 

– Det är viktigt att se till allas behov och förhindra att barn och ungdomar hamnar i utanförskap, säger Elsa Corneliusson. 

Vilja Ågren
Vilja.jl19@edu.ljungskile.org